Julhälsning.

Redovisning.

Imorgon är det min tur. Vågar knappt skriva något här fören det är över... Alla är så himla duktiga och bra på att presentera sina arbeten. Hur gör dom egentligen? Så avslappnade.

Känns vemodigt att sluta blogga också. Kanske fortsätter vi på våran gemensamma.
Hoppas.

Att visa upp.

Imorgon ska vi visa upp vad vi har gjort hittils. Jag har fortfarande inte monterat pärlplattorna. Men jag är nära... bara limma lite och så.
Filmen är färdig. Visade mamma och pappa igår men den brusade och gick i slowmotion... Konstigt. Men märkligt nog är jag inte orolig. Det löser sig alltid. Eller så gör det inte det men det är också okej. "Ett ofärdigt arbete är också ett arbete" som dom sa på slöjdprovet...
Trots det kan jag ändå inte koppla av, kunde ju gjort mer.
Det kan man alltid. Det handlar bara om prioriteringar, eller?
Tänker att den tiden jag spenderar i badkaret går åt till att komma på geniala idéer, men räknas den?

En god bok.

Jag sitter fortfarande fast.
Har läst kompendierna som ska vara lästa tills imorgon. Dom var givande. Skönt för jag har inte lyckats hitta någon givande litteratur än. "Bild och samhälle" ger mig svag ångest.

Men så hände det...
Tänkte att hur i hela ... ska jag kunna hitta littertur som passar till mitt projekt. Stadsbiblioteket, Universitetsbiblioteket, KTB, HDK:s, Härlandas, alla är de fullproppade med bra böcker som säkert skulle passa mig. Men hur ska jag välja? Hur hittar man Den?
Fick något tips någon gång men kände inte att det klickade.

Så tittade jag hemma i bokhyllan. Gammal kurslitteratur från förr, Kulturvetenskap. Bläddrade lite. Erics böcker om medier och journalistik, kunde det vara något?
Och så plötsligt, längst ut. Där stod den: "Introduktion till socialpsykologi 2:a upplagan" Underbart!

Så nu är jag på banan i igen..!

Att åka men inte komma fram till något.

Nu har jag kommit hem från Stockholm.
Filmade, fotograferade och förde anteckningar. Tänkte och kände. Fantiserade.
Hur skulle det bli? Som vanligt? Träffa någon jag inte brukar träffa? Inte träffa någon jag brukar träffa? Har mina vänner avsatt tid för mig nu när jag kommer?
Två dygn skulle jag vara där.
Nu är jag hemma igen med svar. Eller? Jag vet inte. Blev jag klokare av det här?
Lyckades av en slump diskutera samma sak som jag hade diskuterat över msn ett par dagar tidigare med samma person som då. Vad var skillnaden nu och då? Kan jag sätta ord på det?
Måste fundera. Läsa. Vad ska jag läsa..?
Läste Bild i samhället på tåget hem. Inte blev jag klokare av det.
Vet inte hur jag ska fortsätta...

Pärlor.

Jag har lagt mina pärlor.

Ska bara montera alla nio bitarna.

Kanske ska ha en guldram runt. För att visa att motivet betyder någonting.

Fast ramen får ju inte ta över motivet, brukar dom säga.

Som när förväntningarna inte lever upp till verkligheten. Eller när minnet sviker. Kanske var det inte så fantastiskt som man ville minnas.

Vi får se.

Men gud så roligt att pärla pärlplatta igen! Och jag är definitivt inte ensam. Googlade lite och upptäckte ganska snart Pärlplatteklubben. Startades av ett gäng konststuderande i Umeå och har numera över 500 medlemmar. Underbart!

http://d1369335.u39.surftown.se

I morgon åker jag till Stockholm.

Dags att ladda kameran.

Väntar, längtar.

Väntan.

Efter dagens rapportgenomgång är jag åter fullständigt förvirrad. Nu gäller det att radera allt jag hört idag för att försöka återgå till gestaltningen. Blir för mycket att tänka på samtidigt annars. Som att analysera det som kommer att hända och inte tvärt om…

Jag har nu bestämt mig för att lägga en stor pärlplatta. Motivet är ett porträtt av min syster. Pärlorna ska symbolisera väntan, att man betar av pärlor/dagar i väntan på att nå målet.

Tiden jag lägger på att skapa porträttet berättar också något om tiden jag ägnar åt henne, trots att vi inte ses.

Målet i sin tur blir en ganska nyansfattig bild, av den jag saknar. Man minns ju ofta de hemskt roliga eller hemskt tråkiga stunderna man hade, medan vardagen där i mellan bleknar.
Tekniken i sig skvallrar om tider som flytt. Att försöka hålla fast vid något som passerat, att återskapa och framhärda.

Substitut.

Vad jag saknar mest är naturligtvis att uppleva saker tillsammans. Det man förlorar vid kontakten över internet är ju närheten, tonfallet, upplevelsen i rummet. Internetmeddelandena blir som en summering av det man gjort eller kommer att göra. Man kan diskutera saker och ”prata” med varandra men att t.ex. få en bild på någons nya lägenhet är naturligtvis inte det samma som att uppleva den i verkligheten.

Ibland bestämmer jag och min syster en tid då vi båda kokar kaffe och sedan ringer upp varandra, för att ”fika” tillsammans. Vi dricker kaffe och äter kakor för att förstärka upplevelsen av mötet, i telefonen 180 mil ifrån varandra.

För att förtydliga saknaden och skapa ett substitut för personerna har jag gjort små dockor av dem. Hade först tänkt göra min syster i naturlig storlek men valde istället att göra ett par av mina vänner som små miniatyrer. Tanken är att man kan bära med dem överallt och på det sättet uppleva saker tillsammans.

Kommunikationskanaler.

Jag har försökt komprimera mina tankar och idéer till två frågor.

-Hur förlänger jag känslan av att ses?
-Hur hanterar jag saknaden?

Jag har funderat kring hur jag umgås med mina vänner med hjälp av telefonsamtal, resor, brev, vykort, sms, msn, mail, facebook och så vidare. Hur skulle min kontakt med dessa människor se ut om jag uteslöt alla utom ett av alternativen? Vilket av alternativen skulle jag i så fall välja? Är alla alternativen nödvändiga? Hade jag haft fler/färre vänner utan/med så många alternativa kanaler?

I fredags bestämde jag mig för att jag ska gestalta avståndet mellan oss, bokstavligen. Jag köpte en tågbiljett till Stockholm för att dokumentera resan upp.
Då kommer jag även att få jämföra skriv- och telefonkontakten med känslan av att ses.
På riktigt.

Kan ingen säga åt mig vad jag ska göra!?

Jag har fyllt ett A3 med frågor, stödord och olika idéer.
Jag har fått handledning två gånger och pratat med klasskamrater.
Trodde att jag skulle bli klokare efter det men känner mig snarare ännu mera osäker.
Måste begränsa mig nu.
Trots det känner jag mig låst...
Får inte ihop det.
Fan.

Kvällen efter att vi fått vår nya uppgift:

Känner mig fruktansvärt stressad utan att ens ha påbörjat uppgiften.
Får inte ihop det tidsmässigt.
Känns som ett hafsande genom allt.
Men jag kan ha fel.